skiktpop

Ungefär såhär någonting

Idag har det bara hänt en sak som var att jag har varit på sjukhuset och tagit urin och blodprov. Urinprovet var ganska lätt  att ta (eller ge kanske) eftersom jag vet hur man kissar och att jag druckit massa vatten innan. De ska kolla om jag har narkotika i det. Det har jag nästan helt säkert inte. Sen skulle de ta blodprov för å kolla om jag har druckit förmycket. Det har jag nog inte heller men det är lite mer osäkert. Min snälla syster Emma-Otilia följde med mig för att ge mig stöd då jag är otroligt spruträdd. Det är en riktig fobi och jag har hittat på att minst var tionde person lider av det. Sist jag gav blod var på 90-talet någon gång när de skulle kolla om jag var undernärd. Den gången tog det två timmar och fyra personalpersoner. Den här gången så varnade jag i förväg och förklarade hur det låg till. De hade små små bås med jätteobehagliga stolar där man skulle sitta och man kunde inte ens spänna fast sig. Att spänna fast sig är helt nödvändigt eftersom man kan skada sig extra mycket om man rycker undan med nålen halvvägs igenom. Men jag fick det extra lyxigt och fick följa med till ett annat rum där det fanns sängar och sånt. På vägen dit försökte jag försvinna, gå upp i rök eller åtminstone bli osynlig men jag gick irrade bara in i väggen och olika hörn istället. Sen försökte vi lista ut om jag fick ta sprutan i foten istället för att det skulle gå lättare men mina ben vek sig hela tiden så det gick inte. Vid det laget hade jag svettats igenom tröjan på flera punkter och jag tårarna började pärlas runt ögonen. Då det visade sig att jag överhuvudtaget inte kunde sträcka ut armen och blotta armvecket längre beslutade de sig för att använda sig av en ny metod som jag väljer att kalla "skopa blod". Det går ut på att man med en jättestor liten nål skjuter ett hål i långfingret och sen med en lite skopa skopar ut blodet. Först försökte vi med att jag skulle ligga på en säng under själva ingreppet men det gick inte för jag kunde inte ligga still. Slutligen försökte vi med taktiken att jag satt på golvet bakom och under sängen med en filt över huvudet som bildade som ett fort som skyddade mig från faran. Sen stack jag som ut fingret från mitt fort, drog tillbaka det om och om igen tills jag till slut, med rysligt skakig arm, lät sköterskorna fatta min arm och ta provet. Vid det laget grät jag stora krokodiltårar, svettades som en fontän och med håret klibbandes i pannan stirrade vilt omkring mig med skräckslagna rödsprängda ögon. Sen lugnade jag ner mig genom att yta lite. Nu är det bara fyra test kvar i år och jag ska nog köra samma procedur alla gånger.